Jag skulle ju börja träna!

Hmmm plötsligt slår det mig att jag avgav något slags nyårslöfte om att jag skulle börja träna i år. Nu är det redan den 8:e februari och jag har knappt funderat på att köpa gymkort än. En enda långpromenad har jag gått, det var på nyårsdagen...Sällan har jag varit med om en så usel förmåga att hålla nyårslöften! Jag smygtänker att bara det blir vår så kommer jag kanske igång, men egentligen vet jag ju att det inte handlar om vädret eller årstiden utan om att man måste bestämma sig på riktigt. Jag har blivit så bekväm. Och det är så underbart mysigt att sitta hemma i soffan med R istället för att åka iväg till ett gym. Måste peppa honom att följa med till gymmet så kan vi träna tillsammans istället.

Ett tag så tränade vi faktiskt rätt ofta tillsammans. Vi var inte ett par då men jobbade på samma arbetsplats med tillgång till bra gym. Vi var väl båda inne i nån period där vi ville få kroppen i trim och kanske inte längtade hem mest i hela världen som det har visat sig såhär i efterhand. Min syster har också intygat att hon började träna mycket när förhållandet började krisa, det kanske är symptomatiskt? Ett behov av att förändra något i sitt liv och så börjar man med det mest uppenbara – kroppen! Kanske skulle tolka oförmågan att komma igång med träningen som positiv då, vi är i alla fall lyckliga tillsammans *tänker ut fler bra ursäkter till att fortsätta slappa*.