Elva svanar är fler än en kråka

Ok, jag ger mig. Vad är en ynka kråka flaxandes i källaren mot elva svanar i en lägenhet?

Undrar vad hans plan var på sikt? Vad tänkte han göra med sin flock svanar? Min fantasi räcker liksom inte till här.

Duktiga matplanerare

R och jag har varit fasligt duktiga på att göra veckomenyer och storhandla nästan ända sen vi flyttade ihop. Ibland blir det ett uppehåll på en eller ett par veckor, men det är så himla jobbigt att vara sådär oplanerade när man har fyra ungar i huset så vi börjar alltid igen med vår planeringsrutin.

Nyligen hörde vi på radion att man ekonomiskt nästan alltid förlorar på att storhandla, tvärtom mot vad de flesta tror alltså. Det första rådet man brukar få om man vill spara pengar är ju att börja storhandla. I verkligheten är det tydligen så att man handlar för mycket och får slänga en massa matvaror som hunnit bli dåliga innan man ätit upp dem.

Det må vara hänt, men oj så avstressande det varit för oss att ha en veckomeny att luta oss emot. Att slippa svänga förbi mataffären när man hämtat barn på skola och dagis, och att slippa försöka vara kreativ klockan kvart över fem efter en pressad dag på jobbet. För oss är det värt några ruttna äpplen.

Sen tvivlar jag i och för sig på att de som förlorar på att storhandla väljer mellan att småhandla på ICA Globen (Shit, vilken pretentiös snobbinriktning den affären har och shit shit så höga priser de har. Till och med potatisen är dyr.) eller att storhandla på Willys i Länna. Man kan slänga rätt mycket mat för den prisskillnaden.

Själv har jag aldrig lyckats veckoplanera eller storhandla tidigare, så jag känner mig enormt duktig och präktig. R likaså.

Barnen uppskattar det nästan lika mycket som vi. På måndagar när den nya menyn kommit upp på anslagstavlan rusar de in i köket efter skolan för att se vad vi ska äta i veckan. ”Åååh ska vi ha varma mackor på söndag” och ”Mmmm ikväll blir det hemmagjorda chicken nuggets, DET låter gott”. Mysigt.

OK då, ibland säger de ”Uuuuu är det minestronesoppa ikväll, jag tänker INTE smaka”. Men entusiasmen för menyn i sig kvarstår.

Sexårings funderingar

Tandborstning med lätt distraherad sexåring:

- L, koncentrera dig nu! Vet du vad koncentrera sig betyder?
- Ja, när man koncentrerar sig så koncentrerar man sig!
- Haha, ja det var en bra förklaring. Men vet du egentligen vad det betyder? Du vet, när man tänker på den saken man ska tänka på just då?
- Ja, men det är klart jag vet, att koncentrera sig är att fokusera.

Jepp. Det ärär något oroande när min sexåring är bättre på synonymer än vad jag själv är.

På väg till skolan:
- Mamma, ibland tänker jag på saker som...finns jag egentligen? Tänk om jag inte finns på riktigt. Varför är saker som de är? Och varför kan jag frysa?

Filmen om Fi

På grund av diverse barnnattningar missade vi tyvärr början av dokumentären om Fi igår kväll, men såg andra halvan. Ser fram emot andra delen nästa vecka.

Jag uppfattade dokumentären som icke-värderande och det om något kändes befriande efter all skum vinkling i media det senaste året av feminismen i allmänhet och Fi i synnerhet. Kameran observerade och man fick äntligen se en hel del skeenden som tidigare vinklats i media på allehanda underliga sätt. Ulrika Kärnborg kommenterar dokumentären så mycket bättre än vad jag kan göra, så jag väljer att länka till henne istället för att orda mer: Initiativet som sprack.

Manlig poesi

Den här diktsamlingen blir jag enormt sugen på att läsa.

Stephan Mendel-Enks bok om manligheten var briljant i all sin enkelhet och Tom Malmquists diktsamling verkar lovande på samma sätt, åtminstone om man ska tro recensenten och de korta utdrag som kan läsas i recensionen. Det är så otroligt glädjande när någon från machomanlighetens tyngsta postering, hockeyvärlden, kliver fram och tar ställning mot det förvridna manlighetsidealet.

Det är tungt helt enkelt. Eller värsta fett bra som L skulle uttryckt det.

Ett jämställt arbetsliv börjar hemma

Jag är helt övertygad om att vi inte får ett jämställt samhälle och arbetsmarknad om vi inte börjar i hemmet. Kristina Axén Olins berättelse om hur hon närmat sig väggen känns som en ytterligare bekräftelse på det:

"- Det kan verka skrytigt för att jag är höginkomsttagare, men för första gången lämnade jag in 20 skjortor på tvätt och hämtade dem, snyggt strukna i plastpåsar. Det kostade i och för sig 500 kronor och det är mycket pengar för en del, men för mig är det värt det. Att lära sig ett sätt att leva som gör att jag kan sätta mig och läsa en tidning eller ta en promenad. Det är ingen lätt sak att lära sig.
Ursäkta, men är det din uppgift att hämta skjortor på tvätten?
- Hrm, det var några volangblusar också. Vi har en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma. Barnen förväntar sig att det är jag som gör saker."

Barnen förväntar sig att det är jag som gör saker.

Men va? Är det konstigt att hon bränner ut sig när hon är hemmafru och heltidspolitiker på samma gång?

Och oavsett vad man själv orkar eller inte, vill man verkligen ge sina barn den bilden av verkligheten? Nä tack.

Det privata är politiskt, aldrig har det känts mer sant än nu.

Lessen unge och sur fröken

L ville inte gå till skolan igår. Grät innan vi gick till skolan, ringde till pappa och grät på väg till skolan och grät ännu mer när jag lämnade på skolgården. Jag berättade för en av lärarna att hon var jättelessen och inte ville gå till skolan alls. Han blev väldigt förvånad, ”men hon som är så populär och springer runt och leker hela tiden”. Skönt att höra i och för sig, men lessen var hon likväl. I bilen till jobbet grät jag också. Känslan satt i både mig och L hela dagen.

I morse möttes vi av en annan lärare på skolgården. L var jätteglad och studsade fram på gården (underbart!). Lärarens kommentar ”är du på bättre humör idag, du var ju så grinig hela dagen igår”. Eh, va? Hur kul är det att mötas av en sån kommentar och hur opsykologisk får man vara som pedagog? Jag fick bita mig i tungan för att inte säga något mycket otrevligt till henne.

Uäääääärk

När F och K kom hem från skolan satt en kråka uppflugen på Ks garderob. Våra två katter satt nedanför och slickade sig om munnen. Golvet fläckades av blodstänk. Kråkblodstänk. Urk urk urk.

Första teorin var att ett fönster stått öppet och kråkan smitit in den vägen. Bara att det inte fanns något öppet fönster. Alltså måste kråkan på något sätt släpats in i huset av en av katterna, genom kattluckan. Hur äckligt kan det bli?

När jag kom hem hade kråkan flugit in i nästa rum. Jag öppnade två fönster och en dörr på vid gavel och sprang upp en våning tillsammans med barnen. När jag vågade mig ner satt katterna i fönstret och spanade ut efter kråkan. Pust.

Fatta hur stora kråkor är. Jättestora. Och deras näbbar är...ja, jättestora.

Be careful what you wish for

Nu börjar min lista på önskningar inför året infrias...! Eller nästan i alla fall.

Här kan man läsa att ett nästan färdigt fjärde manus av Stieg Larsson finns i hans arbetsdator och han hade även femte och sjätte manuset planerat.

"I samband med att Stieg Larssons tredje bok släpps kommer Norstedts
att publicera en mailkorrespondens på sin hemsida mellan biträdande
förlagschefen Eva Gedin och Stieg Larsson, där Larsson beskrev hur han tänkte
sig fortsättningen av deckarsviten.- Han var långt inne i del fyra, fem och sex.
Han visste precis hur han skulle lägga upp det, säger Eva Gedin.

Det är nästan lite läskigt.

Att söka jobb och vara över 50

Vi håller på med en rekrytering på jobbet, min första som chef, och jag känner mig som en ofrivillig gud som styr över människors liv. Ansökningar från högt (över)kvalificerade människor med gedigen CV, en hel karriär på ett papper, och så avslutad med ett par års arbetslöshet och man vet att det har inte med annat än födelseåret att göra. Det gör ont att lägga dem i nej-högen. Och min känsla är knappast jämförbar med hur det känns att få ännu ett tack-men-nej-tack-brev.

Ledig igen!

Jobba tre dagar, ledig sex, jobba en, ledig fem.

Rätt skönt liv.

När L dessutom gett mig sovmornar till 9 känns det orimligt skönt att vara ledig. Dåligt-samvete-skönt.

Är det fler än jag som drabbas av dåligt samvete för att livet är så himla bra? Det är sjukt, jag vet.