7-åring

Idag har vi firat vår 7-åring (som för övrigt vaknade vid 5 i morse och undrade om det verkligen kunde vara natt när det var så ljust ute). Morgonen inleddes som sig bör med dödskalletårta och paket på sängen. Hello Kittylakan, Bratzsovsäck och nytt spel till Nintendo DS och andra presenter blev mycket uppskattade.

Klockan elva stod hela den moderna familjen tillsammans med Pappa L utanför Gröna Lunds portar och Ls födelsedag firades traditionsenligt med en heldag på nämnda nöjespark. Efter oräkneligt antal åkturer och lotter samt avslutande sockervadd var det fyra mycket nöjda barn som lämnade Grönan vid 16-tiden, då parken redan invaderats av kvällspubliken (som kanske kan ses på Sommarkrysset ikväll) och köerna blivit löjligt långa.

R och jag somnade en timme direkt när vi kommit hem medans ungarna provade Ls presenter och röjde runt i största allmänhet. Nu känner jag mig redo för läggdags igen, men jag misstänker att jag måste hålla mig vaken ett par timmar till, så att barnen hinner bli trötta också. Visst får man lägga sig före barnen när de blivit tonåringar? *planerar*

Äntligen!

Inga förseningar på hemresan och nu är L äntligen hemma. Alla var glada att hela familjen är hemma igen.

Vi berättade för barnen att vi ska få en ny bebis i familjen och de jublade! L hoppade runt och ropade "En ny bebis, en ny bebis!" och K frågade om och om igen "Är det sant? Är det sant?". Vi visade ultraljudsbilderna och barnen skrattade för de tyckte det såg roligt ut.

Ikväll ska vi ha familjefest med tacos och läsk och en ny film för att fira att alla är hemma och att vi väntar på en ny familjemedlem.

Nära ögat

Pappa L ringde flygplatsen vid 4.30 i morse och det visade sig att deras flight bytt namn och skulle avgå en timme tidigare, dvs 6.50 istället för 8.00. Aaaah panik, ilfart till SF airport. Fick nyss ett SMS att de satt på planet. Antar att man kan pusta ut en stund då? *peppar peppar*

Det ska bli så grymt skönt att få hem L så det går inte att beskriva. Skönt skönt skönt!

I morgon ska vi berätta för alla barnen att de ska få ett syskon. Det känns spännande!

Kär

Man vet att man är kär i sin sambo när man blir glad av att se ett out-of-office reply med hans namn på i sin mailbox!

Barnveckor

Igår kom Rs barn hem och det är skönt att ha barn i huset igen!

Jag minns att jag tyckte det var jobbigt förra året när hans barn kom hem medans L fortfarande var hos sin pappa. Vi hade inte setts på 7-8 veckor och det kändes ovant och konstigt att ha så många barn i hemmet igen. Jag tycker nog att en av de jobbigare sakerna med den här moderna familjen är just när barnen varit borta länge. Det blir som en liten omstart, man måste vänja sig vid varandra igen litegrann. Klassisk gruppdynamik, eller hur? Det bästa vore om de alltid bodde hos oss, så att det alltid var som vanligt. Men nu måste vi ju dela med oss av barnen, så då får man lära sig att leva med omställningarna. I år kändes det i alla fall annorlunda, allra mest jättemysigt att de var hemma igen. Kanske (förhoppningsvis) för att vi nu hunnit bo ihop nästan 2 år och har våra egna relationer och egna vanor härhemma som snabbt kommer på plats igen även om vi inte setts på länge. Det är skönt att känna så.

Nu är det nedräkning till L kommer hem. Torsdag morgon åker jag till Arlanda för att hämta upp henne och Pappa L. Längtan är alltid värst precis när hon har rest och dagarna innan hon kommer hem. Nu hoppas jag bara att de inte råkar ut för några förseningar på hemresan. På resan till Kalifornien fastnade de i Philadelphia i 26 timmar på grund av åskoväder. Inte på hemresan, inte på hemresan, inte på hemresan...

Den representativa demokratin in action

R försökte i torsdags desperat få till de tillfälliga passen så han och L kan resa hem på onsdag som planerat. Svenska konsulatet var lätta att kontakta, och Ls pass blir klart på måndag, men det var värre med de amerikanska myndigheterna. Först en telefonsvarare som meddelade att det inte fanns några tillgänliga tider, sen en enorm kö när de beslutade att åka direkt till passmyndigheten. Ingen chans att komma in innan stängningsdags. Vad gör en amerikansk medborgare då? Ringer sin senator!

Senatorn lovar att fixa en tid på passmyndigheten och fredag morgon ringer hon tillbaka och berättar att på tisdag klockan 10 kan R infinna sig för att få sitt nya pass.

Det är f-n som på film!

Suck

Ls pappa verkar vara helt oförmögen att resa utan att strula till det. Förra året när han och L åkte till USA för att hälsa på släkten så missade han anslutningsflighten i Frankfurt för att han läste fel mellan ankomsttid och avgångstid. Sen tappade han mobilen när han landat i USA och kunde inte ringa hem till Sverige eftersom han inte hade numret i huvudet (för eniro.se hade han tydligen glömt bort helt).

Nu (efter tre veckor på plats i Kalifornien och en knapp vecka kvar innan hemresa) ringde han från USA och berättade att han tappat bort sitt och dotterns pass.

Alltså allvarligt talat, hur j-la klantig får man bli på en skala?

Är det något man håller koll på när man reser så är det väl biljetten, pengarna och passen. Allt annat kan ju kvitta, men de tre grejerna håller man koll på.

Jag håller humöret uppe genom att tänka på att de:
1) Inte är i Yttre Mongoliet utan ett civiliserat land och nära ett svenskt konsulat som kan fixa snabbpass till dottern
2) Upptäckte att passen saknades idag och inte kvällen innan de skulle resa hem.

Nystart och avslöjande

Nu är det dags. Jag börjar om. Och outar mig litegrann. Såhär. Anledningarna att det varit så stilla på bloggfronten är två.

Den ena är att jag haft så sjukt mycket att göra på jobbet att jag inte orkat tänka så mycket på att skriva för nöjes skull. Inte så mycket att säga om det.

Den andra är att vi under våren försökt bli gravida, och så småningom också lyckats. Eftersom vi velat hålla det lite hemligt och eftersom en massa personer jag känner IRL brukar läsa här emellanåt så har jag inte velat skriva om det. Och eftersom tankarna har upptagits ganska mycket av just detta stora häftiga så har det därmed inte blivit så mycket skrivet alls.

Men nu sitter jag här med en rätt stor mage som egentligen bara är i v12, men som ser ut som om den vore i minst v20 (i alla fall relaterat till min förra graviditet) och känner att det är ok att berätta.

Det känns stort detta. Den moderna familjen får en ny medlem och livet blir annorlunda på många sätt. Barnen får ett gemensamt syskon, som förhoppningsvis knyter dem samman ännu mer. R och jag får vänja oss vid att inte ha våra barnfria kvällar och helger, men får i gengäld en egen knodd som kallar oss för mamma och pappa. En plutt som vi slipper dela med oss av.

De blivande syskonen vet inget än. Det kändes alldeles för tidigt i mitten av juni när de första gav sig av på sommarsemester, och nu dröjer det nån vecka till innan alla fyra är hemma samtidigt. Det känns viktigt att berätta för allihop samtidigt, så vi lugnar oss till dess. Jag förväntar mig glada miner och spänningsfyllda blivande syskon. K har tjatat tidigare om att vi borde skaffa en bebis (”snääälla, jag kan ta hand om den...!”), och L är i en grym bebisälskarfas, så jag hoppas det kommer sätta tonen.