Relationsspel

I lördags var R och jag på 40-årsfest hos en gammal kompis till R. Jag hade shoppat nya kläder och de snyggaste festskor jag nånsin haft och kände mig allmänt urläcker. Kände hela tiden för att hångla upp R och gjorde det emellanåt också. Lite oftare ju senare på natten det blev. Dagen efter tillbringades i en lagom trötthet och baksmälla som gjorde att vi inte orkade göra något särskilt annat än att bara vara och dricka lite cocacola och äta nötter. Den överväldigande känslan hela dagen var att jag är så kär i R så jag kan dö. Mycket tonårigt sisådär.

När man känner så för sin sambo och det dessutom är söndag och man är alldeles för trött för att göra något annat och det senaste åskovädret dessutom slagit ut bredbandsbolagets skitmodem så filmkanalerna inte funkar så är det ett perfekt tillfälle att spela Orangino. Jag kan verkligen inte rekommendera det här spelet om ni har en svacka i förhållandet eller känner er allmänt nere eller usla som människor. Men om ni känner er stabila och fulla av kärlek med någon slags välvillig önskan om att fördjupa er relation ytterligare ett snäpp så kan jag verkligen rekommendera det här spelet. R instämmer för övrigt.

Lilla fröken krångelbångel

I morse var det sannerligen sturm und drang i den moderna familjen. L fick ett smärre (läs: större) utbrott över precis varje klädesplagg som skulle på utom trosorna. Hon har valt kläder och klätt sig själv sen hon var drygt 3 år och det brukar inte vara några större problem förutom att hon ibland vill ha shorts i december eller täckjacka i juni, men idag var precis allt allt allt fel. Droppen var när till och med ryggsäcken var fel för att den var för lätt. Jag hoppas det går över och att hon landar i ”jag vill ha mysbyxor och cool t-shirt”-fasen ett tag till. Det känns för tidigt med tonårsproblem redan i sexårsåldern ”jag har iiiinget att ha på mig, allt sitter fel!”.

Man behöver väl inte vara utbildad psykolog för att misstänka att det egentligen nog handlar om allt det nya med skolan och kompisarna där och att hon fokuserar på det yttre – ”om jag har rätt kläder så kommer allt kännas bra i skolan” - och sen hittar något konkret att få ett utbrott över istället för alla de där svåridentifierbara känslorna som stormar runt i den lilla kroppen.

Vi stannade hemma en extra stund i morse när kläderna till slut kommit på och läste saga tillsammans i soffan. En kvart att tanka lite närhet när morgonen mest handlat om tårar och skrik. När vi kom till skolan så var tårarna nära igen och hon ville inte stanna. På dagis var det lätt – det fanns alltid en fröken till hands som verkligen tog emot barnen på morgonen, så att de kände att någon såg dem. Så är det inte på sexårs, i alla fall inte hos oss, och det känns inte helt bra. Som tur var för oss i morse så dök Ls älskade fadder upp just då när det var som jobbigast och Ls humör vände på en sekund och vinkade glatt och sprang iväg.

Bloggtorka

Sommarens bloggtorka har hållt i sig. Mina få läsare kanske har tröttnat på min ouppdaterade blogg, men jag fortsätter ändå för min egen skull, precis som jag började för min egen skull.

Jag har haft fullt upp med att skola in L på sexårsverksamheten och mig själv i min nya tjänst som gruppchef. Plötsligt känns alla mina sanningar om hur en bra chef ska vara väldigt svåra att nå upp till. R är en bra chef. Den bästa faktiskt. Ja, för mig var han ju så bra chef så att jag flyttade ihop med honom. Riktigt så bra kanske jag inte vill bli?

För den som undrar så kan jag berätta är R inte min chef längre. Ingen av oss jobbar ens kvar på det företaget (haha, fast inte pga vår relation, shit, det här låter bara värre och värre ju mer jag försöker förtydliga). Fast det företaget jag jobbar på nu har R också jobbat på för typ 10 år sen eller nåt. Han hade faktiskt nästan exakt samma jobb som jag har nu. Ett par av mina anställda har alltså haft min sambo som chef tidigare. Min nuvarande chef också. Sverige är sjukt litet och industrisverige ännu mindre.

Förväntansfull sexåring

I morgon börjar inskolningen på Ls sexårsverksamhet. Det är en MYCKET förväntansfull sexåring som hoppar omkring härhemma nu.

Samtidigt som hon är så glad att få börja skolan så är det så enormt mycket känslor som stormar inom henne just nu. Hon är känsligare än någonsin och minsta motgång resulterar i tårar och drama. Saknar pappa som hon inte träffat på två veckor och kanske inte tillräckligt i sommar över huvud taget. På tisdag får hon äntligen träffa honom igen, och jag misstänker att det kommer göra under för hennes humör.

Jag förbereder mig ändå mentalt för en kämpig höst. Det kommer vara så mycket nytt för henne. Ny lägenhet med pappa, ny skola med helt nya kompisar och inte en enda som hon känner sedan tidigare, tidiga mornar igen och ingen möjlighet att sova middag på sexårs, något hon faktiskt gjorde då och då på dagis ännu innan sommaren.

Jag hoppas att jag kommer orka finnas där för henne fullt ut. Att jag kommer minnas varför hon är gnällig eller ledsen eller arg, även om jag själv är helt slut efter en dag på jobbet och tycker att hon borde kunna bara skärpa sig och sluta gnälla.

Hemma igen

...efter en vecka i Turkiet.

Det var första veckan med alla barnen på hela sommaren. Tror det var nästan 10 veckor sedan vi hade alla barnen alls innan dess. Jag känner mig...överväldigad. Från att ha haft alla barnen ett par dagar i taget (halva tiden förvisso, men sällan mer än tre dagar i sträck) till att inte träffats alls på ett par månader till att ha umgåtts väldigt intensivt i snart ett par veckor. Pust.

Helt ärligt så har det varit ganska jobbigt. Tror inte att R känner det på samma sätt (mer än att han såklart märker hur lättretlig jag blir och vrider sig in och ut för att rätta till vad det nu kan vara som jag verkar irriterad på, stackarn...), men det är väl kanske naturligt med tanke på att tre av fyra barn är hans? Jag antar att omställningen blir mindre för honom med en extra unge, men det kan såklart vara en fråga om synvinkel. L är minst sagt intensiv, så kanske är det än jobbigare för honom.

Missförstå mig inte, det har varit ljuvligt att åka iväg allihop på semester, men det har varit, ja, jobbigt också.

Känner att jag fastnar i någon slags internaliserad kvinnoroll där jag till och med själv förväntar mig att jag ska ta till mig alla barnen som vore de mina egna och inte göra minsta skillnad på hans barn och min unge, samtidigt som jag i praktiken har väldigt lite att säga till om när det gäller tre av dessa fyra barn, vilket naturligtvis omöjliggör den första ambitionen. Kanske inte så konstigt att den överväldigande känslan emellanåt är trötthet?

Så ja, det känns rätt skönt att vardagen är på ingång.

Trädfällning

Nu känner jag mig som en äkta husägare. Igår kväll fällde R ett träd i trädgården, bara sådär, med fogsvans! Visst är det sånt som riktiga husägare gör? Eller blandar jag ihop riktiga husägare med riktiga män nu?

Värme

R är den manligaste man jag vet. Om och om igen visar han mig vad äkta närhet är. Prestigelös, varm kärlek.

Det är så man kan gråta.

Vådan av att inte uppdatera sina länkar

...upptäckte jag just. Marmelad slutade blogga på sin gamla marmeladadress på grund av en otrevlig internetstalker (som sedemera letade upp henne även på den nya adressen, psychon ger sig aldrig!) för ganska länge sen. Den som klickar på länken nu hittar inte Marmeladskans gamla blogg utan något helt annat.

Innehållsglidning

När jag startade den här bloggen hade jag en tanke om att jag skulle ventilera de situationer som skulle uppstå i vår nybildade familj (därav titeln). Med barn från två håll och ex från två långa förhållanden i bakgrunden antog jag att det skulle bli en del att skriva om. Med snart ett år i vår nya familjekonstellation kan jag konstatera att visst finns det saker att skriva om, men jag gör det inte. Jag kan skriva om mig själv och om min dotter och möjligtvis sånt som rör relationen med hennes pappa, men det känns inte rätt på någotvis att skriva om situationer med sambons barn eller hans ex för den delen. Det blir för utlämnande. De är en stor del av mitt liv, påverkar min vardag, men det är inte rätt att skriva om dem här, så känns det tydligt.

Jag kanske får hitta på en ny titel på bloggen, som bättre speglar vad denna blogg blivit. Vild apa utan bananer kanske vore nåt.