Hemma igen

...efter en vecka i Turkiet.

Det var första veckan med alla barnen på hela sommaren. Tror det var nästan 10 veckor sedan vi hade alla barnen alls innan dess. Jag känner mig...överväldigad. Från att ha haft alla barnen ett par dagar i taget (halva tiden förvisso, men sällan mer än tre dagar i sträck) till att inte träffats alls på ett par månader till att ha umgåtts väldigt intensivt i snart ett par veckor. Pust.

Helt ärligt så har det varit ganska jobbigt. Tror inte att R känner det på samma sätt (mer än att han såklart märker hur lättretlig jag blir och vrider sig in och ut för att rätta till vad det nu kan vara som jag verkar irriterad på, stackarn...), men det är väl kanske naturligt med tanke på att tre av fyra barn är hans? Jag antar att omställningen blir mindre för honom med en extra unge, men det kan såklart vara en fråga om synvinkel. L är minst sagt intensiv, så kanske är det än jobbigare för honom.

Missförstå mig inte, det har varit ljuvligt att åka iväg allihop på semester, men det har varit, ja, jobbigt också.

Känner att jag fastnar i någon slags internaliserad kvinnoroll där jag till och med själv förväntar mig att jag ska ta till mig alla barnen som vore de mina egna och inte göra minsta skillnad på hans barn och min unge, samtidigt som jag i praktiken har väldigt lite att säga till om när det gäller tre av dessa fyra barn, vilket naturligtvis omöjliggör den första ambitionen. Kanske inte så konstigt att den överväldigande känslan emellanåt är trötthet?

Så ja, det känns rätt skönt att vardagen är på ingång.