Pontonen

R fyllde år igår och vi var på Pontonen, restaurang Kungsholmens flytande uteservering, och firade. Riktigt mysigt ställe och bra mat, fast rätt kass service. Vilket ställe med någon som helst klass serverar den ena huvudrätten tio minuter före den andra? Eller för all del den ena delen av en huvudrätt fem minuter före den andra delen? Lite mer än så kan man väl begära när cesarsalladen kostar 165 spänn?

Det var länge sen jag var på den typen av restaurang där det känns som att mina Dieseljeans var det absolut billigast klädesplagget någon därinne hade på sig. Mycket dyra kostymer och mjuka kashmirtröjor på den här krogen kan man säga. Och såklart några Henri Lloydjackor på de som gled upp till kajen i egen båt.

Vid bordet bredvid oss satt fyra medelålders män i dyra kostymer och uppfyllde varenda fördom jag har om hur medelålders män i dyr kostym beter sig när de är på krogen med andra medelålders män i dyr kostym. En av dem berättade högt och ljudligt för de andra (och oss som satt vid bordet bredvid då) om en kvinna på sitt jobb ”ja alltså, hon sköter räkningarna och sätter på kaffet till tvåfikat och sådär, ja hon är ju separerad och oj oj oj vad hon glor när mäklarna kommer in på kontoret...”. Ja, det vet vi ju alla hur de är de där kåta skilsmässokvinnorna som servar männen på kontoret. Allt de vill är att få sätta klorna i en välbetald mäklare så de får sitt på det torra. Jag tror jag spyr.

Midsommartur

Jag hade tur på midsommarafton. Vi hade missförstått tiden när dansen började så vi kom lagom till den avslutande raketen och slapp springa runt stången. L blev nöjd ändå eftersom hon fick delta i säcklöpning, mumsmumsätningsrace och annat ”kul”. R förtjänar medalj eftersom han ställde upp som vuxendeltagare i lekarna. Själv avskydde jag dansen runt stången och lekarna redan som barn, men det verkar inte ha gått i arv till L. Hon är överhuvudtaget mycket kaxigare och mer social än jag nånsin varit. Det känns rätt bra.

Gah jag vill inte äga bil

Det här ämnet har jag haft uppe förut, flera gånger till och med, men som jag önskar att jag inte behövde ha bil. Man vågar inte tänka efter på riktigt hur mycket pengar som går ner i den där plåtlådan.

Åkte och besiktigade (besiktade? vad heter det egentligen??) bilen igår och bilf-n blev underkänd. Måste ombesiktas inom en månad. Spindelleden vänster fram glappar. Så ny verkstadstid är bokad och jag förbereder ännu en brontoutgift.

Funderar på om det inte ändå skulle löna sig att börja jobba deltid och åka kommunalt till jobbet. Rent teoretiskt skulle det faktiskt kunna funka nu när L flyttar. Fantiserar om att bara behöva köpa ett månadskort på SL istället för att plöja ner pengar i bilen. Herregud, SLs månadskort motsvarar ju knappt vad jag betalar enbart i försäkring för bilen.

Men nä, jag får nog nöja mig med att glädjas över att de 40 mil i veckan jag åker nu kommer reduceras till kanske 15 mil när L börjar sexårs. Ha! bara där kommer jag ju spara in en semesterresa eller en väska från Prada.

Jag lever

Om någon undrar så har jag inte slutat blogga, bara varit bortrest!

Har varit på kurs i Köpenhamn sen förra söndagen och därefter tillbringat helgen som mentalt stöd under Vätternrundan. R gjorde en strålande insats och tangerade sin tid från förra året, men var arg som ett bi när han kom i mål eftersom han fått kramp i vaderna och fått stanna för massage fyra gånger under resans gång.

Nu måste jag jobba ikapp i tre dagar innan det är dags för långhelg igen. Lyxigt nog har vi fått ledigt på torsdag från jobbet också, skönt för privatlivet men ger pressade dagar på jobbet.

Drömliv

- Mamma, ibland undrar jag om hela livet är en dröm?
- Jaaa....Vems dröm skulle det vara då?
- Min! ...eller allas!

Stora steg

I morse skulle L på besök i sin blivande skola. Alla barnen i klassen skulle få träffa fröken en timme så här före sommaren. Lilla L som varit så entusiastisk och spänd inför skolstarten började plötsligt storgråta och hulkade förtvivlat: ”Jag vill inte gå till skolan, jag vill inte börja skolan, jag vill vara på dagis!”.

Hjärtat brister, jag förstår hur läskigt det måste kännas ändå med allt det nya. L ska dessutom börja på en skola där ingen av hennes gamla dagiskompisar går eftersom hon och Pappa L flyttar till ett nytt område. Inget barn man känner, ingen fröken man känner igen, nytt nytt nytt och bort med gamla trygga underbara dagisfröknarna.

Så pratade vi om hur vi skulle ta med ett foto till skolan, för det skulle fröken sätta upp på Ls hylla, precis som de gjort på dagis och plötsligt var det som om L kom på att det kanske inte var så himla farligt i skolan i alla fall, för så hade hon ju sett att det var på styvsyrrornas skola också. Och där fanns minst tusen hyllor berättade hon. Oj, så många, men på din skola går det ännu fler barn än på deras faktiskt. Åh...tänk vad bra, då kan ju jag få jättemånga nya kompisar.

Ja, så tror jag det blir. Den tanken satte sig.

När jag hämtade L efter en timme på skolan var det en otroligt stolt och glad tjej som kom från fröken med sin allra första läxa i handen. Tänk mamma, min första läxa.

Brutal ärlighet

Brutal ärlighet har blivit en dygd. Jag fattar inte hur det gick till.

”Jag säger bara vad jag tycker, och det står jag för!” Maken till missbrukad fras får man väl leta efter. Plötsligt har folk börjat rättfärdiga sina elakheter med att de minsann är ärliga och står för det. Är det ingen av de här överärliga människorna som har hört talesättet ”man ska mena det man säger men man behöver inte säga allt man menar” ? R och jag trummar in i våra barn att de faktiskt inte behöver säga allt de tänker. Om de tycker maten är äcklig så får de tycka det, men de behöver inte säga det. Om de tycker syrrans nya kjol är ful så får de tycka det, men de behöver inte säga det.

Jag stöter ideligen på vuxna människor som inte har lärt sig det där ännu. ”Men gud vad fet hon är, hon borde verkligen inte ha såna där stuprörsjeans” följt av ”Ja, jag säger bara vad jag tycker och det står jag för!”: Ja, gud så modigt att stå för sina elakheter. Det få personer står för är väl att såna där uttalanden inte har något alls med ärlighet att göra och väldigt mycket med elakhet att göra. Tänk så praktiskt att ha funnit en moralisk grund till sin illvilja.

Jämställd med hus och barn?

Kan man vara jämställd och leva med man och barn och hus och hela kittet? Hur får folk det att funka?

Jag vill verkligen leva jämställt, men inom mig ligger de där dolda kraven på mig själv som Kvinna och lurar. Att det är jag som ska skämmas om vi får gäster och det inte är rent i huset. Att jag får dåligt samvete om R har städat badrummet två gånger i rad fast jag städat köket varenda gång sen vi flyttade in. Att jag tycker han är duktig om han tar fram dammsugaren på eget bevåg, men att det inte skulle falla mig in att tycka att jag är särskilt duktig när jag gör samma sak varenda vecka. Jag tränar på att berömma mig själv också. R och jag berömmer varandra när vi varit duktiga och gjort nytta, meninnerst inne tycker jag bara att det var han som var duktig, själv gjorde jag bara det självklara.

Fatta vad djupt såna här saker sitter, när man (dvs kvinna) till och med som medveten feminist inte riktigt kan frigöra sig från de här outtalade förväntningarna. Vilken lång väg vi har att gå.

Eller så är det personligt och handlar bara om att jag måste skaka av mig tankarna på vad omgivningen tror och förväntar sig. Jag och alla andra kvinnor med dåligt samvete.