Stora steg

I morse skulle L på besök i sin blivande skola. Alla barnen i klassen skulle få träffa fröken en timme så här före sommaren. Lilla L som varit så entusiastisk och spänd inför skolstarten började plötsligt storgråta och hulkade förtvivlat: ”Jag vill inte gå till skolan, jag vill inte börja skolan, jag vill vara på dagis!”.

Hjärtat brister, jag förstår hur läskigt det måste kännas ändå med allt det nya. L ska dessutom börja på en skola där ingen av hennes gamla dagiskompisar går eftersom hon och Pappa L flyttar till ett nytt område. Inget barn man känner, ingen fröken man känner igen, nytt nytt nytt och bort med gamla trygga underbara dagisfröknarna.

Så pratade vi om hur vi skulle ta med ett foto till skolan, för det skulle fröken sätta upp på Ls hylla, precis som de gjort på dagis och plötsligt var det som om L kom på att det kanske inte var så himla farligt i skolan i alla fall, för så hade hon ju sett att det var på styvsyrrornas skola också. Och där fanns minst tusen hyllor berättade hon. Oj, så många, men på din skola går det ännu fler barn än på deras faktiskt. Åh...tänk vad bra, då kan ju jag få jättemånga nya kompisar.

Ja, så tror jag det blir. Den tanken satte sig.

När jag hämtade L efter en timme på skolan var det en otroligt stolt och glad tjej som kom från fröken med sin allra första läxa i handen. Tänk mamma, min första läxa.