Av någon outgrundlig anledning har jag blivit precis en sån där förälder som jag inte ville bli. Jag hotar (”om du inte slutar så...”), tjatar vid matbordet och använder flitigt TVn som barnvakt. Jag skriker på henne också. Jag vill inte skrika på mitt eget barn. Hur blev jag sån egentligen? Det är inget vidare att känna sig som sämsta mamman.
Jobbar intensivt med mig själv just nu för att lägga ner hotandet helt och att inte kommentera ätande över huvud taget. Att sluta skrika är ju givet, men f-n så svårt. TVn får dock fortsätta vara barnvakt – det ÄR omänskligt att behöva gå upp klockan 6.00 på lördagar och söndagar och lite pragmatisk får man väl ändå vara i sitt föräldraskap, eller hur?
Ibland tror jag att det svåraste med att vara förälder är att förlåta sig själv för att man misslyckas hela tiden. Att inte låta sina misslyckanden överskugga möjligheten att vara en tillräckligt bra förälder nästa stund.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Ah upp och ner går allt... Testat ensamtid utan Tv en morgon? Att de får pula i sina rum, kika i en bok eller dega. Typ på kvällen säger man, när du vaknar står det ett glas vatten och en banan här, här är lite lera och papper och penna. Väck mig när du är klar med det.Frukost är klockan 7 typ. Blev så trött av våra pseuvdotvillingar i början att jag körde detta stenhårt. Man kanske inte sover hårt men powervilar.
Ställ fram maten, var knäpptyst, svara inte på gnäll och låt dem ta själva fungerar här. Jag säger tyst så de måste lyssna noga att oj det gnälls, mina öron har inte lärt sig det språket, lalalalalla. De blir skitsura i början men nu ändrar de tonläge. Ibland äter de massor, ibland pytte. Käkar man inte erbjuds enkom frukt senare. SÅ äter de sen :) Good luck. Vare sig detta är bra tips eller ej för dig vänder det säkert snart. Ok uppsatsen i inlägg klar...(den där hota perioden har vi med kört, man är ju bara människa..:)
Mmm tack för tipsen! Ikväll har vi haft en ljuvlig kväll, så tack och lov är det ju inte hotscenario varje dag...:-)
TV klockan 6 på morgonen ser inte jag som barnvakt utan ren överlevnadsstrategi ;-)
Känner igen så mycket av det du skriver. Det är frustrerande när man upptäcker sig självi full färd med att göra sådant man "aaaldrig" skulle ägna sig åt. Själv har jag just en tvååring med stort behov av att visa sin självständighet och sin förmåga att klara precis allt på egen hand. Det blir konflikter mer än en gång men jag försöker hela tiden hålla det i huvudet att jag gör det bästa jag kan.
Hörde en barnpsykolog för ett tag sedan och han sa gång på gång "kom ihåg att även en halvbra förälder får oftast väldigt bra barn" Och ärligt så tror jag att både L och mina barn oftast har mer än bara halvbra föräldrar ;-)
Post a Comment