Heltidsarbetande kvinna = dålig mamma

Feminismen blir hårt åtgången i media mest varenda dag nuförtiden. Det senaste är diskussionerna kring barns välmående (som generellt verkar likställas med sen dagisstart och korta dagar på dagis, helst inget dagis alls) och kvinnans frigörelse. Man pratar om att kvinnor tvingas ljuga för sig själva om att det går att kombinera småbarnslivet med heltidsarbete (ett argument som är absolut omöjligt att bemöta, säger man emot så är det ju givetvis för att man ljuger för sig själv). Margareta Zetterström skriver ett långt inlägg i söndagens SvD om att barnen utmanar feminismen. En massa ord om hur mammor måste inse att de inte kan heltidsarbeta och ha barn, om hur det går ut över barnen och så vidare och så vidare, och så på slutet en liten brasklapp om att papporna också måste inse sin uppgift i livet (med tanke på allt hon skriver om mammornas ansvar för barnen så är det inte utan att man undrar om hon menar att pappornas uppgift är att försörja familjen...).

Jag blir så ställd och fullkomligt beklämd över att vi inte kommit längre än att barns välmående fortfarande är kvinnors angelägenhet. Jo jo, kvinnan får visst jobba och ha ett liv utanför hemmet, bara hon ser till att det inte går ut över barnen.

Det är inte feminismen som ska ställas till svars för om barn får vara för länge på dagis (vilket jag i och för sig tvivlar starkt på att de är) utan de män som inte tar sin del av föräldraansvaret. Det är befriande att läsa att det fortfarande finns de som anser att problemet inte ligger i att kvinnor arbetar utan i att ansvaret för barnens välmående fortfarande i huvudsak läggs på mammorna, läs Petra Ulmanen.

En undersökning för ett par år sedan visade att för män är det en kick för karriären att gifta sig och skaffa barn. Ingen blir väl förvånad när jag skriver att det visade sig vara tvärtom för kvinnor. De bäst betalda männen var gifta med barn. De bäst betalda kvinnorna var ensamstående utan barn. Det lär inte vara en slump att det ser ut så.