Monday, October 01, 2007
Den minstaste kusinen
Åh, i helgen fick L och jag äntligen träffa familjens nyaste tillskott, lillkusinen S. Så fin så fin så fin så man kan nästan inte tro att det är sant. Jag kunde knappt hålla tillbaka tårarna när jag såg L sitta med henne i knät första gången. Varför gör man det förresten, envisas med att hålla tillbaka tårarna? Jag tror jag ska sluta med det.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Uj uj uj! Ibland far jag riktig lust att foroka mig. Att se ett litet knott far en att bli sentimental, en flodvag av minnen skoljer over en! Kanske.....
F.n racker det med min lilla Silvia men man vet ju aldrig;)
Post a Comment