Mästerkrattare

Jag har nu officiellt inlett min karriär som husägare, eller snarare som trädgårdsägare. Ägnade en timme igår och kanske det dubbla idag åt att kratta i trädgården och klippa ner en massa ris som jag tror inte borde vara kvar när snön kommer. Fast det kan vara så att jag har klippt ner en massa ovärderliga växter som aldrig går att ersätta, jag har egentligen ingen aning.

Jag har i alla fall träningsvärk i magen av krattandet, så nån nytta har jag ju gjort!

Vi har halloweenpyntat huset idag, små oranga lyktor och girlanger överallt och extremt fula plastdukar med halloweenmönster på köksbordet och i vardagsrummet. De tre äldsta barnen har varit ute och trakasserat grannarna också, efter att vi inhandlat hemska spökmasker åt dem (barnen, inte grannarna) tidigare idag. På yttertrappan har vi en yttepytteminimal röd pumpa som kom med en leverans av grönsaker för några veckor sen. Ingen av oss var sugen på att experimentera med pumprecept så det fick bli dekoration istället.

Det är nästan förunderligt hur harmoniskt livet har blivit sedan vi flyttade ihop. Det låg en anda av stress över barnhelgerna tidigare. Vi sov över hos varandra så ofta vi kunde och det var alltid någon som glömt något hemma eller saknade ett viktigt klädesplagg, och det kändes som att en väsentlig del av helgen gick åt att förflytta oss mellan våra hem. Eftersom båda våra lägenheter var ganska små så blev umgänget intensivt och vi såg oftast till att göra något utanför hemmet varje helg, tex gå på tom tits. Vi hade väldigt kul tillsammans, men livet nu går inte att jämföra. Det känns som vi fått en extra dag på helgen, så mycket tid har vi och tillvaron präglas av ett helt annat lugn. Vi kan vara hemma en hel helg utan att det känns tråkigt. När vi gör något utanför hemmet så är det inte för att vi inte orkar trängas hemma utan för att vi verkligen är sugna på att göra något annat.

OK, visst kan det bli lätt hysteriskt ibland med fyra barn, men på det stora hela är det ju härligt och kul och faktiskt harmoniskt. Kanske är min blogtitel helt fel. Får fundera ut en ny.

Äntligen fredag...

Jag höll på att somna bakom ratten på väg till jobbet i morse, tur det äntligen är fredag...! Den här veckan har varit rätt intensiv på jobbet, med en ständigt känsla av otillräcklighet och möten staplade på varandra (7 stycken i rad igår). Nu i eftermiddag skulle jag egentligen haft ett långkörarmöte, men två av de viktigaste deltagarna uteblev (utan förvarning, liiite bättre kalenderhantering än så skulle vi vilja se kanske...inte helt okaraktäristiskt för åtminstone en av dessa personer tyvärr att inte ha koll på vad man lovat) så mötet blev framflyttat ett par veckor. Då kan jag i alla fall glädja både personalfattigt dagis och hemsjuk dotter med tidigt hämtning idag, känns inte helt fel trots allt.

Kvällen blir lugn, tillsammans med barnen (Eller det där är väl ett helt motsägelsefullt uttalande, lugnt tillsammans med barnen? Njaa inte så troligt kanske.). De ska få grilla korv i öppna spisen och sen ska vi basta. R och jag gör nog en thaikyckling istället för grillkorv. Jag är trött. Misstänker att det blir en del tv-tittande ikväll eftersom vi just fått igång vår kabeltv (Viasat guld genom bredbandsbolagets ADSL, hur coolt som helst, heja bredbandsbolaget. Fast bu för deras IP-telefoni förresten, helt opålitlig, och vad har man för nytta av en opålitlig telefonlina egentligen om man ändå har mobil?). Jag vill sova nu.

Läskväll

Ska tillbringa kvällen med att försöka läsa ut den fantastiska boken Reading Lolita in Tehran. Egentligen borde jag ge mig själv mer tid att bli klar med boken eftersom den är så fantastisk och kräver en del eftertanke, men i morgon kväll ska bokcirkeln jag är med i träffas för att diskutera boken och då vill jag hunnit läsa så mycket som möjligt. Kan förresten passa på att rekommendera en annan serie böcker (serieböcker dessutom...) som också är självbiografiska om en kvinnas uppväxt under revolutionen i Iran. Fantastiska böcker: Persepolis, finns i 4 delar. Köp allihop på en gång, ni kommer ändå vilja läsa dem i ett svep...!

Bokcirkeln jag är med i är egentligen en spinoff från en mailinglista. Vi är en grupp människor vars enda gemensamma nämnare egentligen är att vi är feminister. Vi träffas mer eller mindre regelbundet och fikar eller tar en bit mat och pratar av oss. Det är snart två år sen första träffen nu och jag hoppas innerligt att vi fortsätter länge till. Det är en samling så fantastiska människor och jag känner mig stärkt och energifylld varje gång vi träffats. Så otroligt fascinerande att kunna träffa människor som man på ytan har så lite gemensamt med och sen ändå har så mycket man kan relatera till och som ger så mycket. Ah, mitt andningshål i livet. Ser fram emot morgondagens träff!

Men måste allt gå sönder samtidigt??

Alltså nu är jag trött på tråkutgifter!!

I fredags bytte jag till vinterdäck och åkte på att köpa nytt däck eftersom vänster fram var helt omöjligt att balansera efter en punka förra säsongen. Tjoff 1000 spänn. Lämnade in parkeringsskadan idag (tjoff 2000 spänn i självrisk eftersom den fege f-n som kört på min bil inte lämnade sina uppgifter). Sen åkte jag ju på att hyra bil eftersom jag var så puckad och bokade tid på en STOR verkstad gubevars (tjoff, 2500 spänn). Så för att toppa av den underbara utgiftsveckan så hittar jag mina glasögon på badrumsgolvet med ena glaset krossat. GAAAAAAAAH jag blir galen.

Fast mest blir jag galen för att det blir omöjligt att läsa mig själv till sömns innan jag fixat nya glasögon. Jag är så närsynt så jag kan bara läsa typ ett ord i taget utan brillor.

Man lever sitt liv framlänges men förstår det baklänges

Pjäsen i fredags var fantastisk, Gunilla Röör fullkomligt makalös i rollen som den från döden återvända Sabina Spielrein (rysk judinna, patient till Carl Jung och sedemera själv utbildad psykoanalytiker) som lever om sitt liv och försöker påverka den unga Sabina att göra andra val. ”Man lever sitt liv framlänges men förstår det baklänges” säger hon i början av pjäsen. Är inte det absolut sant? Samuel Fröler spelade en obehaglig Carl Jung. Mycket bra. Boka biljetter här: http://www.stadsteatern.stockholm.se/.

Resten av helgen har vi jobbat rätt hårt med att göra i ordning dotterns rum. Bland annat målat hennes bokhylla vit, målat tre väggar och så satt upp en helt fantastiskt psykedelisk tapet (som hon valt själv) på en vägg. Lite hyllor, ljusslingor och lampor på det. Det blev kanonbra. Vi kände oss som värsta inredarna när vi var klara. Vi hann dessutom Svenssonsvängen i söndags – först ett varv till miljöåtervinningsstationen för att slänga ut en massa skräp och sen vidare till IKEA för att inhandla nytt. Konsumtionen i Sverige måste vara på topp förresten. Varje gång man är på IKEA så känns det som att horder av människor bär ut hela varuhuset. Det fullkomlingen strömmar ut möbler och prylar ur det där huset.

Lämnade in bilen på verkstaden i morse förresten. Skulle äntligen få en parkeringsskada från förra julen åtgärdad (ve dig som körde på min bil utan att lämna namn och nummer!!!). Till min stora chock och förvåning så ska de ha 10-11 dagar på sig att fixa bilen. Jeeezus. Jag har fått tillbaka bilen samma dag på andra verkstäder, sa jag. Jo men vi är en så stor verkstad vet du. Eeeeh, jaha, så då tar alla saker 10 ggr längre tid att göra eller? Det borde väl fasen vara tvärtom, om de har mycket resurser så ska inte grejerna behöva stå och vänta? Dottern och jag fick traska över till macken rakt över gatan och fixa en hyrbil, för livet funkar bara inte i 10 dagar utan bil. Sad but true. Jag lovar dyrt och heligt att aldrig lämna min bil på den verkstaden igen. Dottern tyckte det var spännande med hyrbil i alla fall, alltid något.

Stukad dotter

Igår när jag hämtade dottern från dagis så hade hon ramlat och slagit i foten. Eftersom det brukar vara stort drama när hon slagit sig så trodde jag inte det var så illa, men när hon fortfarande envisades med att inte gå på foten i morse så insåg jag att jag kanske borde tro på att hon hade ont. *smart morsa*

Tre köer, ett par röntgenbilder och två timmar på vårdcentralen ledde i alla fall till en lindad fot och råd om att ta det lugnt (jo, lycka till!) tills foten inte gör ont längre.

Vi firade hemmavaron och dotterns otroliga uthållighet på vårdcentralen med att sticka in till stan och se Loranga, Masarin och Dartanjang. Det är rätt jobbigt att bära 20 kg unge från parkeringshuset under Hötorget upp till salong 14 på Sergelbion, kan jag upplysa om. Fick gå ett extra varv ner från salongen för att få med drickan och popcornen upp. Loranga, Masarin och Dartanjang är alltid sköna, men filmen slår inte parkteaterns uppsättning som vi såg på Vårbergstoppen för två somrar sen.

Snart ska dottern iväg till sin pappa. Kvällens vuxenplaner är att gå på stadsteatern och se Namn: Spielrein Sabina. Förmodligen fixar vi hem sushi innan som ligger och väntar när vi kommer hem från teatern. Man brukar vara rätt mör på fredagskvällen (fast i ärlighetens namn blundade jag fem minuter på bion.) och det är tveksamt om vi orkar äta ute efter teatern.

Jag vill också ha en blog

Jag har tänkt rätt länge att jag också vill ha en blog. R (mannen i mitt liv, tillika min sambo sedan en och en halv månad) bara garvar, vem ska läsa den liksom? Men det spelar väl inte så stor roll, det roliga är väl att få skriva lite, tänker jag.

Den moderna familjen är jag och sambon, hans tre barn, mitt barn, våra två katter, kaninen och tja...det var väl det. Hälften av tiden bor vi tillsammans allihop, hälften av tiden är barnen hos sina mamma respektive pappa. Det är häftigt, spännande, utmattande och otroligt kul att bo tillsammans allihop.