Claes Borgström, kom tillbaka!

I lördagens DN fanns en intervju med nya jämo, Anne-Marie Bergström. Nu hittar jag inte intervjun på nätet men det var mer än ett uttalande från henne som fick mig och R att hicka till vid frukostbordet (som just i lördags var förlagt till Wayne’s coffee i Götgatsbacken, åååh ljuvliga scones med sylt och cream cheese!).

Det första var att hon anser att kvotering av föräldraförsäkringen är en ”stagnation” och att förändringen måste komma innifrån. Ok, man behöver inte vara för kvoterad föräldraförsäkring ens som Jämo, men att sitta och tro att förändringen ska komma innifrån är väl inte alltför långt från att påstå att Jämo själv är rätt onödig och dessutom mer än lovligt naivt. Själva argumentet att kvoterad föräldraförsäkring skulle vara en stagnation känns aningen moment 22 också – ”i Sverige är vi så jämställda så vi behöver inte ha kvotering, fast det är klart att männen väljer fortfarande arbetet framför familjen, men det är för att vi är så jämställda så att de får välja själva”. Vi är så jämställda så vi klarar av att vara ojämställda? Typ. Jag skulle köpa hennes argument om stagnation om papporna tog ut ens i närheten av halva föräldraförsäkringen, eller om ökningstakten gått fortare än införandet av pappamånaderna, men så ser det ju inte ut.

Det andra uttalandet var att hon aldrig i hela sitt liv upplevt en situation där hon som kvinna diskriminerats. OK. Så vår nya Jämo, som ska driva jämställdheten i landet framåt har levt hela livet utan att nån endaste gång identifiera en situation där hon själv upplevt den icke-jämställdhet som hon är satt att driva opinion mot. Intressant. Undrar vad det är som driver henne i rollen som Jämo?

Jag säger det igen – Claes Borgström, kom tillbaka!!!