Pustar ut...

R har varit bortrest i helgen och jag saknar honom. Jag älskar att älska min sambo så mycket att en helg utan honom känns väldigt lång. Jag vet många som skulle tycka det är för beroende och att man måste kunna vara själv och yadiyadiyada. Jag kan vara själv en helg, men jag vill inte. Kanske fick jag en överdos av ensamma kvällar när pappa L och jag levde tillsammans och han jobbade kvällar och nätter och det kändes som jag alltid väntade på de där enstaka kvällarna han inte skulle jobba.

Men jag har inte varit helt själv, L har ju varit här och vi har varit hos frisören och hon har varit på kalas och vi har haft lugna kvällar med en hyrd film och pizza och så sover hon över i min säng och det är mysigt och det känns lite som när vi bodde ensamma fast ändå inte alls.

Och så ett mycket försenat födelsedagskalas idag med alldeles för många barn egentligen, men härligt ändå. Pappa L var här och hjälpte till och tur det för jag hade aldrig fixat det själv, 19 ungar med väldigt mycket energi och riktigt riktigt starka röster. Jag är helt slut nu och L är nöjd och det är det viktigaste.

Snart ska jag fösa fyra barn i säng och sen dröjer det nog inte länge innan jag däckar själv. Jag märker att jag påverkas fysiskt av graviditeten, får ont i bäckenet och är så trött så trött. Borde börja äta järntabletter antar jag.

Och längtar efter R som inte kommer hem förrän sent i natt. I morgon bitti ska vi på ultraljud. Längtar efter det också.