Jag gillar att det är just svenskan som satsar på en artikelserie om genuspedagogik i förskolan. Det brukar vara DN som skriver om den här typen av frågor, medans Svenskan gärna håller sig till artiklar om hur viktigt det är att barn får vara hemma med sin mamma i minst tre år eller om hur jämställdhet alltid går ut över barnen (och då beror det alltid på att mammorna är fräcka nog att vilja ha ett yrkesliv, aldrig på att papporna inte är villiga att dela ansvaret för familjelivet) und su weiter.
Men nu den här artikelserien, och även om det är mycket skåpmat så är det sånt som tål att upprepas. Hur pojkar och flickor medvetet men framförallt omedvetet bemöts så olika och formas utifrån våra förväntningar på hur vi tänker oss att de ska vara.
Jag kan till exempel känna igen situationen vid matbordet från vår egen familj. Nu är D i och för sig yngst av barnen (ett tag till), men vid 4.5 är man ändå tillräckligt stor för att prata med hela meningar. Ändå kommer det ”öh” eller ”mjölk!” eller viftande för att få det han vill vid matbordet. Och så fem övriga familjemedlemmar som direkt förstår vad han menar och skickar vidare. Fast vi jobbar på det, numera skickas ingenting vidare om man inte förklarar vad det är man vill. Jag undrar hur det ser ut på hans dagis, sitter alla pojkarna och ropar öh där också, som på Tittmyran?
Visst är det intressant hur lätt man faller in i mönster som man inte ens märker finns?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment