Ett jämställt arbetsliv börjar hemma

Jag är helt övertygad om att vi inte får ett jämställt samhälle och arbetsmarknad om vi inte börjar i hemmet. Kristina Axén Olins berättelse om hur hon närmat sig väggen känns som en ytterligare bekräftelse på det:

"- Det kan verka skrytigt för att jag är höginkomsttagare, men för första gången lämnade jag in 20 skjortor på tvätt och hämtade dem, snyggt strukna i plastpåsar. Det kostade i och för sig 500 kronor och det är mycket pengar för en del, men för mig är det värt det. Att lära sig ett sätt att leva som gör att jag kan sätta mig och läsa en tidning eller ta en promenad. Det är ingen lätt sak att lära sig.
Ursäkta, men är det din uppgift att hämta skjortor på tvätten?
- Hrm, det var några volangblusar också. Vi har en väldigt traditionell arbetsfördelning hemma. Barnen förväntar sig att det är jag som gör saker."

Barnen förväntar sig att det är jag som gör saker.

Men va? Är det konstigt att hon bränner ut sig när hon är hemmafru och heltidspolitiker på samma gång?

Och oavsett vad man själv orkar eller inte, vill man verkligen ge sina barn den bilden av verkligheten? Nä tack.

Det privata är politiskt, aldrig har det känts mer sant än nu.