VÅR!

Nu känner jag suget efter att blogga igen, vad kul! Det kanske är våren som krupit in i mitt sinne och släppt fram lite ork. Trots att vintern varit extremt kort (den slog ju inte till förrän mitten av januari) så känns våren så ofattbart välkommen.

I morse var första dagen på jag vet inte hur länge som det gick som en dans att lämna L ute på skolgården. Hennes klass är ute mellan 8 och 9 varje morgon och nästan hela vintern har hon avskytt avskytt avskytt denna påtvingade utevistelse. Varje morgon som uteleken har ställts in och jag fått lämna L inomhus har varit en välkommen paus för oss båda från det där trista avlämnandet av ett barn som inte vill bli lämnat. För det är inte skolan i sig hon vill undvika, bara den i hennes ögon urtrista morgonen på skolgården.

I morse var det en underbart glad tjej som lämnades på skolgården och som direkt gav sig in i leken. I vanliga fall brukar hon demonstrativt sätta sig på trappen och se sur ut, för hon vill inte vill inte vill inte vara ute. Idag ropade hon glatt (efter att vinterjackan åkt av) ”jag älskar att vara ute när solen skiner!”. Sköna unge. Måste vara ett arv från hennes pappa från soliga LA som blir deprimerad varje svensk vinter och inte blir människa igen förrän framåt april/maj sådär. (När vi separerade i november sa han bittert ”kunde du inte lämnat mig på sommaren åtminstone, när man orkar leva”)