Relationsspel

I lördags var R och jag på 40-årsfest hos en gammal kompis till R. Jag hade shoppat nya kläder och de snyggaste festskor jag nånsin haft och kände mig allmänt urläcker. Kände hela tiden för att hångla upp R och gjorde det emellanåt också. Lite oftare ju senare på natten det blev. Dagen efter tillbringades i en lagom trötthet och baksmälla som gjorde att vi inte orkade göra något särskilt annat än att bara vara och dricka lite cocacola och äta nötter. Den överväldigande känslan hela dagen var att jag är så kär i R så jag kan dö. Mycket tonårigt sisådär.

När man känner så för sin sambo och det dessutom är söndag och man är alldeles för trött för att göra något annat och det senaste åskovädret dessutom slagit ut bredbandsbolagets skitmodem så filmkanalerna inte funkar så är det ett perfekt tillfälle att spela Orangino. Jag kan verkligen inte rekommendera det här spelet om ni har en svacka i förhållandet eller känner er allmänt nere eller usla som människor. Men om ni känner er stabila och fulla av kärlek med någon slags välvillig önskan om att fördjupa er relation ytterligare ett snäpp så kan jag verkligen rekommendera det här spelet. R instämmer för övrigt.