I vill inte sova på nätterna, bara äta och rivas. Jag känner att jag börjar bli dimmig av tillfällig sömnbrist och jag orkar definitivt inte ta tag i någon storstädning. Måste skriva inbjudningar till Ls försenade barnkalas som hon ska ha tillsammans med en klasskompis (jippi, fyra vuxna att ta hand om huliganerna istället för bara två!). Det känns oöverstigligt.
Jag var på öppna förskolan med I för första gången idag förresten. Det är som en egen liten värld där. Det var väldigt många föräldrar som kommit dit för sångstunden och alla är så glada och ler mot varandra och ger uppmuntrande tillrop till varandras barn fast man vet att inuti tänker de "ha! våran unge är i alla fall sötast här" när de ser sig omkring och "håll tassarna borta från min bebis din fula unge annars ska jag visa dig" när nån annan dreglande unge kryper fram mot deras. Eller så är det bara jag som tänker så. Eller det gör jag såklart inte. Det är ju min unge som kryper fram för att nypas. Och min unge som är sötast där. Fakta. Jag undrar hur man blir av att jobba där. Väldigt mild och vän. Eller så lever man ut sina aggressioner hemma kanske? Vilken tur att jag har ett jobb där jag får bli arg ibland, så jag slipper bli arg hemma (haha, säg det till min åttaåring!).
Ok nu känner jag att jag yrar. Dags att sluta.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment