Hm, häromdagen fick jag åka till veterinären med vår minsta katt eftersom hon hade ett sår på insidan av låret. Och alla i familjen trodde hon satt och slickade sig i rumpan hela tiden och tyckte hon var superäcklig, och sen visade det sig att hon hade ett stort sår som hon försökte göra rent. Stackars missförstådda kisse.
Nu har jag inte sett våra andra två katter sen igår och jag börjar bli nojjig. Var är de? Kanske kanske har de bara dragits med i hela "katter-på-våren"-grejen (trots att båda är kastrerade) så de är ute och partar med sina kompisar. Jag ser såklart framför mig att de också kommer hem med sår som måste fixas och sen ska de ha tratt på huvudet och få penicillin (jo, jag håller på och petar in piller i den här lilla kissen varje morgon och varje kväll, och det är svårt nog med den här lilla snälla kissen, jag vill inte ens tänka på att göra det med Ls bjässiga jättekatt) och hållas inomhus fast de inte vill annat än springa ut. Näää, jag vill inte. Snälla kissarna kom hem hela och rena. Eller i alla fall hela.
Det kanske är någon katthatande granne som fått nog.
Och nu slår det mig att om jag nojjar såhär över katterna, hur ska det då bli att ha tonåringar ute på stan om kvällarna. Nääää, finns det inga krumelurpiller vi kan lura i ungarna?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment