Kan man vara jämställd och leva med man och barn och hus och hela kittet? Hur får folk det att funka?
Jag vill verkligen leva jämställt, men inom mig ligger de där dolda kraven på mig själv som Kvinna och lurar. Att det är jag som ska skämmas om vi får gäster och det inte är rent i huset. Att jag får dåligt samvete om R har städat badrummet två gånger i rad fast jag städat köket varenda gång sen vi flyttade in. Att jag tycker han är duktig om han tar fram dammsugaren på eget bevåg, men att det inte skulle falla mig in att tycka att jag är särskilt duktig när jag gör samma sak varenda vecka. Jag tränar på att berömma mig själv också. R och jag berömmer varandra när vi varit duktiga och gjort nytta, meninnerst inne tycker jag bara att det var han som var duktig, själv gjorde jag bara det självklara.
Fatta vad djupt såna här saker sitter, när man (dvs kvinna) till och med som medveten feminist inte riktigt kan frigöra sig från de här outtalade förväntningarna. Vilken lång väg vi har att gå.
Eller så är det personligt och handlar bara om att jag måste skaka av mig tankarna på vad omgivningen tror och förväntar sig. Jag och alla andra kvinnor med dåligt samvete.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Kärnfamiljen (även den moderna varianten :) är inte en bra grogrund för kvinnlig frigörelse. Men det är klart det går - men man måste kämpa varenda dag! Samtidigt måste man vara ödmjuk för att det inte går så himla fort att förändra såna här grejer. Trots att man är en upplyst feminist så är man en produkt av sin uppväxt och det samhälle vi lever i.
Allra värst tycker jag faktiskt att det är med andras förväntningar. Själv kan jag ju trycka undan alla "måsten" som faller på mina axlar bara för jag är Kvinnan, men alla gliringar och all jävla jargong gör mig spysjuk.
Jag känner igen mig men samtidigt har vi blivit mer jämställda nu, konstigt kan man tycka då vi lever och jobbar på olika premisser. Är vi båda hemma pratar vi faktiskt om vad som "måste" göras idag och hur vi gör det. Som ett projekt, inga gliringar, inte sura miner eller blickar. Det är redan avklarat. T ex jag handlar ogärna (I hate) maken gör det hellre. Jag dammsuger hellre. Och så försöker vi mötas i köket och laga tillsammans, för att det blir då positivt istället som jag tycker jäkligt trist :)
Men jag känner igen mig när jag läser att du enkom gör det självklara men man är tacksam för att "han" dammsuger. Men jag tror "han" känner likadant!?
Thinkerbell: visst är det så att man måste kämpa varenda dag! Då är det ju inte så himla konstigt att många ger upp, och att en del aldrig ens försöker. Jag håller med om det där med andras förväntningar, att det är värst och svårast att skaka av sig.
Exilmamman: Mat lagar vi jätteofta tillsammans, det är som ett nöje. Städar gör vi ofta ett projekt av också, men det är mycket man gör hela tiden utan att det nästan märks. Plockar plockar, rensar ur gammalt skit ur kylen, sköljer ur handfatet när man ändå är på toa osv. Vet inte om han känner likadant kring att det är jag som är duktig och han bara gör det som är självklart - måste fråga!
Post a Comment