Egna barn och andras

Den här veckan har vi på grund av lite omplanering barn hemma varje kväll, fast inte riktigt alla samtidigt. Det är ovanligt! Å andra sidan hade jag extremt mycket ensamtid förra veckan, så jag klagar inte. Klagat skulle jag inte gjort annars heller i och för sig, det är mysigt att ha barnen hemma och de är alltid välkomna hos oss. Det är deras hem helt.

Jag funderar på hur det vore att ha fyra barn på heltid. Jag misstänker att vi kommer enkelt undan – att det är lätt för oss att säga att det funkar bra med fyra barn, vi har ju halva tiden att vila ut oss på och vara bara vuxna. Lallamen har nog inte samma bild av livet med fyra barn som jag har!

Å andra sidan är det skillnad på att leva med sina egna barn och någon annans. Hur mycket man än tycker om dem eller till och med älskar dem så är det annorlunda.

Man reagerar annorlunda. Då menar jag inte att man alltid reagerar bättre på sitt eget barn, vissa saker är mycket lättare att ha överseende med när det är nån annans barn, tro mig...Det är som att ens eget barn kan trigga något inom en som aldrig kan triggas av någon annan. Men på samma sätt som man kan bli argare än argast på sitt eget barn så finns det ingen man är beredd att göra mer för. Nåde den som rör min unge. Henne går jag i döden för.

Man har mer att säga till om. Hur mycket jag än tycker och tänker om vad som vore bäst för mina bonusar så är det faktiskt deras mamma och pappa som bestämmer vad som är bäst och viktigast för dem. Det kan gälla stora viktiga saker som var de ska gå i skolan eller små vardagsdetaljer som om det är ok att äta kakor varenda kväll i veckan.

Man är en viktigare person. Det är viktigare för barnen att bli omstoppade av sina föräldrar än av en bonusvuxen som råkar bo med mamma eller pappa. Det är mamma eller pappa man helst vill gråta ut hos om någon varit dum i skolan. Visst är det bra att det finns en extra vuxen till hands som bryr sig om, men det är pappas armar man vill bli kramad av när det gör ont.

Jag tror att kärnpunkten ligger här: sina egna barn måste man alltid finnas där för. Dem har man ett ansvar för som man aldrig får svika. Och det vet de. De vet att mamma och pappa alltid kommer finnas där. Man älskar dem ovillkorligt och utan sans. Det man som förälder får tillbaka av sina barn bara genom att de finns till, kan bära en framåt ett helt liv.

Som mamma känns det tryggt att veta att jag inte kan bli utkonkurrerad av någon ny kvinna som dyker upp i pappa Ls liv, hur mysig och fantastisk hon än skulle vara. Som bonusvuxen kan det hugga till i hjärtat av att veta att hur mycket jag än finns där och vad jag än gör för de här underbara bonusbarnen så kommer det aldrig vara lika viktigt för dem som det som mamma eller pappa gör. Två sidor av samma mynt.